Mental träning

En omtumlande resa…

Hej, vänner,
För en liten tid sedan lade jag ut ett inlägg på facebook som blev väldigt uppmärksammat. Detta inlägg har jag efter önskemål nu bestämt mig för att publicera här. Det är väldigt personligt något jag normalt sett inte publicerar på företagsbloggen. Men ämnet är så pass viktigt att det hör hemma även här.

Därför har jag nu samlat ihop en text om mina tankar, känslor och upplevelser om det här gångna året. Där jag berättar vad jag varit med om. En ganska jobbig process, men som jag nu valt att publicera. Den är uppdelad i 2 delar, varav den första delen är en beskrivning av vad som händer i mina tankar när vi ses. En beskrivning som jag vet att många andra delar med mig.
Del 2 handlar om min resa, dag för dag händelse för händelse sedan starten. Eller rättare sagt, De viktigaste händelserna som lett till där jag är idag. Förbered er på rätt mycket text :).

del 1:
Du ser det inte när du träffar mig!

När vi ses märker du inte vilken väg jag har vandrat till dig.
Över höga berg och ner i djupa dalar som den mest känslofyllda bergodalbana som finns. Där åkturen är gratis, men har ett kraftfullt pris.

När vi ses märker du inte hur många gånger jag kastat in handduken, fällt ner ankaret eller lämnat walk over. När vi ses ser du inte hur ofta jag tvingade mig själv att återigen ta på mig mina svettiga boxningshandskar, stoppa in tandskyddet och detta för att återigen ta upp fighten mot besten från helvetet.

När vi ses ser du inte min nervositet. Hur den får varenda cell i min kropp att nå högsta nivåerna på richterskalan.

Styrkan du ser är myntets ena sida. Den du nyss dömde bort är bara en fasad. Myntets baksida är naken, blottad men dold från din synvinkel.
Det sägs att ensam är stark och en kedja är inte starkare än sin svagaste länk.

När vi ses ser du inte att mina kedjor har brustit och svetsats samman så många gånger att små vindpustar är allt som krävs för att splittra dem återigen.

När vi ses märker du inte hur jag innan avfärden, mådde illa och känslan av att vilja kräkas tar över kroppen. Hur jag under denna stund, som kändes som en evighet, kunde känna hur mina tarmar vred sig. Hur magen krampar och min bröstkorg trycks ihop och andnöden är ett faktum. Jag hyperventilerar, är yr, benen viker sig och jag faller ihop.

När vi ses märker du inte min oro. Oro över om huruvida jag där och då kommer få en ny attack. Eller oro över om jag kommer klara mig tills jag kommer hem utan att paniken tar överhanden och jag tappar fotfästet.

När vi ses märker du inte hur jag plötsligt försvinner in i mig själv. Hur jag hör att du pratar men dina ord är på ett främmande språk. Jag förstår inte vad du säger, är helt oförmögen att ta in något. Jag är mitt upp i att parera min ångest, min oro och min känsla av att inte vara tillräcklig.

När vi ses märker du inte mina rädslor. Du märker inte hur jag panikslagen försöker bygga upp mina skyddsväggar som tidigare skyddat mig från att du ska se mitt inre.
Det som jag egentligen innerst inne redan vet att du nått fram till, men du står mig för
nära nu. Du ser inte hur livrädd jag är.

När vi ses märker du inte hur genomskinlig och ensam jag känner mig i ett rum fullt av människor. Hur ett hav av personer som på ett eller annat sätt står mig nära ändå får mig att känna att jag inte hör hemma. De gör det inte medvetet. Det är min känsla, det är min sanning som jag är livrädd att berätta något om. Rädd för att såra dig, att du ska känna att du inte räcker till. Rädd för att du ska hamna där jag är när jag faller.

När vi ses märker du inte hur många gånger jag ringt dig för att avboka vårt möte. För att varje gång lägga på luren innan första signalen gått iväg.

När vi ses märker du inte att bakom dessa ögon fyllda av liv med mitt bubblande skratt finns en röst som skriker av skräck. Du hör inte skriket. Det är min röst, i mitt huvud. En röst som är rädd, ångerfull, skräckslagen och ensam.

När vi ses ser du inte vart jag kommer från. Hur jag har krypit i helvetets diken och genom smutsiga snår av taggbuskar. Hur mitt inre är upprivet, hur jag blöder inombords.
Krampaktigt kämpar jag för att hålla mig fast vid kanten vid helvetets avgrund. Livrädd för att släppa taget. Livrädd att berätta. Livrädd att bli utskrattad, livrädd för att skämmas.
Du märker inte vad du gör genom att dyka upp när vi ska ses.
Hur du ger mig kraft, mod och vilja att kliva ut på okänd mark.
Jag skriver detta för att berätta. Berätta för dig hur saker egentligen ligger till. Om hur jag mår ibland och vad jag får gå igenom. Jag skriver för att jag vill inte längre vara tyst. Jag vill inte längre att dessa upplevelser ska ha någon makt över mig.
Jag skriver för att berätta min historia. För om denna är jag inte ensam. Min historia kan lika gärna vara din. Eller någon du känner. Jag skriver för att fler ska förstå.
Mina ord har jag alltid haft lättare att formulera i skrift. Så därför skriver jag denna text. Där du får förstå. För det är viktigt, att våga öppna upp. Att låta omvärlden veta, att våga ta stegen du är livrädd att ta, för där borta finns det liv du, jag och alla andra förtjänar.

Jag skriver även för att jag vill att DU ska förstå hur viktig du är. Genom att jag nu öppnar upp och beskriver mina känslor, min upplevelse om vad jag går igenom kan du förstå hur viktig du är. Att få möta ditt leende, få en kram, ta en fika. Bli sedd och bli hörd.
Du betyder massor. DU, ja du som skickar ett sms eller pm på facebook som säger. tja, hur är läget?

Det gör skillnad. Det där samtalet som kommer från ingenstans, har räddat mig från att helt tappa förståndet fler gånger än jag kan minnas. Den där känslan av tillhörighet. Där du och jag är här och nu. Den betyder något. Den är något. Den är en del av oss.
Du gör mer skillnad i någons liv än du någonsin kan ana och det är därför jag skriver.
För att du ska förstå. För att du ska se. För att du ska känna.
Oavsett hur livrädd jag är för att detta kommer fram är jag mer rädd för vad som sker om ingen visste, om ingen förstod. Om du inte förstod.

Du gör skillnaden för någon. För vissa är du världen. För mig är du universum.
Du är min medmänniska, du är min vän. Jag är någon och ditt stöd har även om du inte visste det då, har påverkat mig att må bättre. Du sträckte ut en hand utan att ha en aning.
ibland lade du dig bredvid mig och fick mig att våga njuta av det som fanns ovanför. Ibland hjälpte du mig upp, borsta bort smutsen och vandrade med mig.
Kanske visste du, kanske vet du innerst inne. Men nu vet du. För det är jag tacksam.
Du gör skillnad, du får mig att hantera min vardag. Det jag för en tid sedan tog för givet är något som idag är en skrämmande men samtidigt kittlande resa.
Att våga berätta och öppna upp, har tagit tid. Någon ser det som modigt, så gjorde jag med förut. Nu är det annat som driver mig till det. För jag tänker inte längre skämmas. Jag tänker inte hålla tillbaka. Det här är en del av mig, men det är inte det som definierar mig.
Den jag en gång var, den jag är nu är inte den jag vill bli. Den jag kommer bli.
Tack för att du ger mig modet att våga.
Du har gett mig liv. För det är jag tacksam.

Del 2
Min resa började förmodligen långt före dess att jag förstod att något inte stod rätt till.
Dessa rader ovan är mitt sätt att sätta ord på och därmed göra ett försök att beskriva vad en människa som lider att psykisk ohälsa kan uppleva i ett möte med en annan människa.
Det är mitt sätt att visa för dig vad just du betyder för mig och säkerligen hundratals andra människor.

För mig personligen började jag må sämre och sämre i början av Maj i år 2015. Det här är vad som skedde.

11 Maj 2015
Klockan närmar sig 10.40. Jag står på perongen och väntar på tunnelbanan som ska ta mig till mitt dåvarande jobb.
Just den här dagen känner jag mig konstig. Min mage är orolig, ja liksom bubblig. Jag svettas mer än jag brukar och magen hugger ibland krampaktigt till.

Tunnelbanan kommer in till stationen, jag kliver på och försöker koppla av. Jag hinner komma till tunneln mellan vårberg och vårby gård. Från ingenstans ( trodde jag för tillfället där och då) kommer det. Jag blir akut illamående och måste kräkas. Vi stannar, dörrarna öppnas och jag springer ut och kräks. Detta är första gången som jag är fullt medveten om att något är fel. Jag känner att jag totalt tappat fotfästet.
Då trodde jag att det en lättare magsjuka men innerst inne visste jag hur FEL jag hade. Detta var bara början på något som jag vill beskriva som ett rent helvete.

Onsdag 13 Maj
Jag har en idrottslektion med en klass i årskurs fem. Då börjar det. Tarmarna vrider sig. Jag kollar på klockan, det är en kvart kvar av lektionen. Jag andas lugnt och tänker. Några minuter till sen släpper jag iväg dem. En stund senare är eleverna borta och jag befinner mig på toaletten. Där stannar jag en bra stund. Kroppen är helt ur fas. Jag tar en taxi hem.

Tisdag 19 Maj
det är mitt upp i en lektion igen. Känner mig plötsligt yr. Får fruktansvärda smärtor i bröstkorgen och får svårt att andas. Håller denna gång ut en längre stund. Kippar efter luft och gör allt jag kan för att inte skrämma barnen. Lektionen tar slut och jag packar ihop utrustningen låser in den och sätter mig på arbetsrummet. Där blir jag sittande en stund. Vet inte hur länge jag satt där men jag minns att jag vaknar till liv. Känner mig fullkomligt desorienterad och det tar en stund innan jag förstår var jag befinner mig.
Jag tar mina saker och går på lärarmötet.

Detta är några händelser som jag har nedskrivit. Men detta och liknande händelser skedde nästintill varje dag. Bara under Maj månad gick jag hem minst 3 ggr per vecka så fort mina lektioner var slut.

Det är i början på juni månad. Det är bara några få dagar kvar till skolavslutningen. Jag hinner komma till perrongen när jag återigen blir yr. Denna gång sätter jag mig ner. Min blick är suddig. Jag känner mig berusad, trött och förvirrad. Jag sitter där på en bänk och försöker samla mig. Jag är rädd, orolig och förvirrad. Kroppen vill inte bära mig. Jag tror jag ska svimma. Kippar efter andan. Blundar och fokuserar på att återfinna andningen igen. Jag sitter så säkert en 15-20 minuter. Det hinner passera flera tunnelbanetåg innan jag återigen öppnar upp ögonen. Jag har inte en aning om var jag befinner mig någonstans.
Något inom mig blir fullkomligt livrädd. Vad är det som händer, vad är det för fel på mig, är tankar som cirkulerar i mitt huvud. Jag satt säkert där under närmare en timme innan jag förstår att jag befinner mig på perrongen I Sätra.
Jag är “hemma”, men vart vart det jag skulle någonstans?

Några sekunder senare minns jag, jag byter till södergående riktning och inväntar tunnelbanan som ska ta mig till jobbet.
Väl på tunnelbanan försöker jag minnas vad som hade hänt. Jag skriver ner händelsen I omgångar. Det tar tid innan insikten kommer smygandes.

Det är förmiddag när jag vaknar. Kollar på klockan och känner oron byggas upp inom mig. Sakta känner jag att något är fel. Telefonen ringer, skolan vill att jag kommer in och vikarierar en timme extra. Jag kommer, säger jag. Kliver in I duschen och när jag sedan ska klä på mig kommer första hugget. Jag tappar totalt andan. Måste hålla I mig för att inte ramla omkull. Lyckats på något vis återfinna mig själv, klär på mig och börjar gå till tunnelbanan. På vägen dit måste jag kräkas. Jag blir återigen yr. Jag vet att jag under en stund tappade tidsuppfattningen och återigen blev desorienterad. Ringer chefen och berättar. Vänder hemåt igen. Det känns bäst. Blir hemma nästa dag.

Det är min sista dag idag, skolavslutningen. Det tar lite tid att ta mig dit. Nu ar jag börjat hitta ett system. Jag förstår att saker inte är som det ska, jag har därför lyckats hitta en tillfällig lösning. Denna metod, innebär en längre stunds föreberedelse. Men jag gör det och tar mig dit precis I lagom tid att hinna med en liten kaffe med några kollegor säga hej till eleverna I årskurs 9 innan de springer ut från skolan.
Jag står en bit på avstånd, jag njuter av deras glädje men jag känner en skräck inom mig. Jag svettas och hoppas tiden ska gå fortare så ajg får åka hem.
Jag lämnar skolan en stund senare med en klump I magen. Vad sjutton ska jag ta mig till är tanken jag har när jag går på tunnelbanan för att ta mig hem igen.

5 Juni
Jag har varit I kontakt med läkare. Något är fel, det vet jag sedan länge. De gör alla möjliga tester men hittar ingenting. Dagar blir veckor. Jag håller mig inomhus. Försöker förstå.

Tiden går och sommaren hinner nästan passera. Jag har varit på min systers bröllop, höll tal, tvingade mig själv att våga genomföra det. Livrädd, osäker och illamående läser jag upp det tal jag lagt ofantligt många timmars arbete på för min syster, svåger och familj med vänner.
Det blev succé men jag känner mig missnöjd. Jag mår verkligen inte bra.

17 Augusti
Börjar förstå mer och mer. Det här är något allvarligt. Min läkare ringer. Testerna visar ingenting. Då kommer frågan från mig. Kan det vara psykiskt detta?
Jag får direkt en kallelse till nästa dag. Vi pratar, hon skriver en remiss till psyk. Vi bokar nytt möte några dagar senare igen.

20 Augusti
Jag får en chans till att berätta. Jag börjar lyfta mina tankar ännu mer. Tar chansen att lägga upp alla kort på bordet, jag skäms, svettas och mår riktigt dåligt. Min läkare skickar iväg remiss till kurator och psykiatrin.
Efteråt kommer en lättnad. Jag känner mig glad och nästan euforisk. Något hände där och då. Då slår det mig, jag måste börja prata om detta.

Mellan mitten på juni och 17 augusti är min vardag en enda stor jobbig process. Helt plötsligt är det svårt för mig att ta mig utanför dörren. Med små steg tvingar jag mig ut på pormenad och lättare träningspass.
Mer än så klarar jag inte av.

17 Sept.

Får träffa psykoterapeut för att påbörja utredning.
Enligt min remiss misstänker de först att jag är bipolär något som jag direkt avfärdar och efter utredningens gång så har även psykiatrin avfärdat detta.

Oktober månad
Sitter hos psykiatrin igen och fortsätter utredningen. Då slår det mig, det här kommer ta tid innan jag får någon form av terapi/behandling. De vill medicinera mig, men jag har avfärdat in I det sista. Jag får tips om en medicin som har lugnande effekt då den ger en dos av oxytocin. En nässpray som komiskt nog visar sig vara till för kvinnor som ammar. Jag garvar till och ställer frågan till mig själv: Är det verkligen värt för mig att betala 235spänn per flarra som just nu räcker knappt en vecka. Det är en tusenlapp I månaden, eller ska jag ta kommando över mitt liv.

Jag väljer att ta kommando, men hur fasiken ska jag gå tillväga. Ställer mig frågan, hur tar jag kommando över något jag upplever att jag inte kan påverka?

Då kommer det. Jag minns något jag tidigare sagt till en av mina klienter. Våga utmana dig själv. Sagt och gjort. Då börjar vi. Så fort jag kände av en skrämmande känsla var jag tvungen att bemöta den för att bevisa för mig själv att det inte var så farligt som jag trodde.

Jag börjar med att ta mig ut ur lägenheten. Små steg. Ett varv runt gården. Det funkade. Går till mitt dåvarande jobb. Tvingar mig själv klara uppgiften att ta mig dit. Ger mig själv beröm för varje gång jag klarar något som jag för 2 år sen tog för givet men som idag ser som en utmaning.
Så håller jag på.

Idag har jag kommit så pass långt att jag tagit mig in till stan med kommunala medel. Jag har funnit diverse metoder för att klara av att genomföra det som skrämmer skiten ur mig när panikattacken är ett faktum eller är på gång. Jag har idag fått nytt jobb och arbetar för att ta mitt företag till nästa nivå.
Jag är långt ifrån klar, min resa tillbaka och förbi har bara börjat.

Någon ställde mig frågan, skulle det vara något speciellt med det där? Mitt svar, absolut för det är min verklighet. Det är min resa. Det är fan något som är speciellt. Jag delar med mig av detta till er här, för att jag känner att jag behöver ta nästa steg, jag behöver utmana mig själv för att nå dit jag vill.
Det här är sjukt skrämmande och fruktansvärt jobbigt för mig. Faktum är att det tagit mig flera veckor att få ner mina tankar I ord. Ord som beskriver mina upplevelser, min känsla och min resa.

Att kunna återberätta vad som hänt mig detta året är en del av min väg att inte hitta tillbaka, men snarare för att utvecklas. Utvecklas till något nytt. Vad det nu än må vara.
Det är en del av mitt sätt att bearbeta och rehabilitera mig själv. Sjukt jävla jobbig känsla. En del av mig är livrädd att berätta det du precis har läst. Den delen är också orsaken till att jag inte mådde bra, den delen av mig ska fasiken inte få ha makt över mitt liv.

Tack, för att du tagit dig tiden att läsa detta enormt långa inlägg.
Om du känner igen dig, blivit berörd, vill fråga något. Skriv gärna kommentarer nedan.
Om du känner igen dig, dela med dig av din historia. Jag är så nyfiken på att få läsa om din verklighet och vad du gör för att få leva som du vill I din framtid.

Tillsammans är vi starka sägs det och jag tror att ju fler som öppnar upp sig och talar om psykisk ohälsa och vad de går igenom, desto fler kommer få förståelse för vad vi går igenom. För det kan hända precis vem som helst. Det kan hända din bäste vän utan att du vet om det. Så våga prata och berätta din historia.

Med dessa ord avslutar jag och önskar er alla en riktigt god jul och gott nytt år.
Rickard Ankarsund
December 2015

Nedan följer ett kort inlägg som jag skrev mellan jul och nyår. Sedan dess har det hänt en hel del därtill men det är inget jag lägger ut nu.

En reflektion!

Stannar upp och blickar tillbaka på mitt år 2015. Ett minst sagt turbulent år.

För sex månader sedan hade jag stora svårigheter att ens gå ut med soporna pga panikångest. Att röra sig bland människor var nästintill otänkbart, även om jag kände dem. Att röra sig med kommunala medel var som att få svindel, svimma och bli åksjuk på samma gång. Mao krävdes en enorm kraftansträngning med tillhörande pauser för att ta mig någonstans.
Prestationsångest pga livssituationen jag befinner mig i är vardagsmat i allt jag gör.

Sedan dess har jag mer eller mindre av egen förmåga och kunskap ( den lilla jag har läst mig till) lyckats ta mig till en ”vardag” plats i tillvaron där jag ständigt utmanar mina rädslor eller farhågor/ hjärnspöken. En tillvaro där jag bara senaste månaden har lyckats ta mig med kommunala medel och bil till möten, utbildningar, samkväm med vänner, arbetsintervju i grupp, arbetsintervju solo, handla i affärer, eller som igår vara på bio för första gången sedan min ”kollaps”.

Idag var första gången på minst sex månader som jag var utanför Stockholm ja till och med utanför länet och i annan stad (byhåla) där jag hör o häpna bland annat höll en privatlektion i dans.

För någon kanske det här låter som en baggis. Vilket det var även för mig, innan mina utmaningar i tillvaron dök upp. För mig var detta inget konstigt eller mentalt påfrestande. Det var sk normalt. Idag är det bedrifter som jag är förbannat stolt över att jag lyckats med. Det ger mig en tilltro och hopp om en stadigare framtid.

Mkt av detta som skett bara sedan en vecka tillbaka har skett tack vare det stöd som ni gett mig sedan jag tog steget att berätta om vad jag kallar för min A till Ö diagnos- Min bakgrund till min vardag och min utmaning i livet.

Sjukvården säger att jag lider av…..
Men jag anser inte att jag lider. Jag är extremt utmanad i vissa moment i min vardag. Mer är det inte. Utmaningar kan övervinnas. Det finna lösningar och metoder. Fler än jag ännu känner till. Vilket jag gläds över

Sedan jag gick ut med min text för drygt en vecka sedan har jag blivit överröst med stöd, värme och omtanke. Allt från lajks till kommentarer till pm, sms, mail och telefonsamtal och en öppen fysisk famn som av någon som säger hej hur mår du, jag såg ditt inlägg, hur känns det o vara här?

En sådan välkomnande famn har jag fått uppleva i dagarna 2. Från flera håll.
Det går inte med ord just nu att förklara vad det innebär för mig.

Detta stöd är för mig enormt. Men bekräftar även för mig vilka fantastiska människor jag har omkring mig. Något jag då och då skriver här på fb. Idag blir det lite längre och mer detaljerat men faktum är detsamma. Mina vänner, nära och kära är fanimej mina hjältar i livet. Ni är förebilder var och en av er på enskilda sätt. Vilket gör er förbannat speciella för mig

Tack för att ni hjälpt mig få mitt 2015 att sluta så bra det kunde bli.
God fortsättning och Gott Nytt År!
?kärlek?